Jag saknar förr. Jag saknar människorna jag träffade då. Jag saknar umgänget. Jag saknar tiden, åldern - allt. Nu känner jag mig mycket större och nu helt plötsligt ska man göra en massa val och ta en massa ansvar och hålla koll på allt. Akta sig för vad man säger, vilka man umgås med och hur man för sig. Jag vill inte växa upp. För ju fler dagar som går desto fler människor glider jag isär med.
Jag saknar vårt gamla tjejgäng, men det känns bara omöjligt att komma ihop igen. Alla har som vuxit ifrån varandra. Pågrund av tiden. Jag saknar Johan, Jonas och resten av Brändöpojkarna från i vintras. Allt bilåkande, skoterdagarna och bara allt allmänt skratt. Jag saknar sommaren -06. När jag träffade Josse. När vi var med Jens och Kristoffer varje dag och alltid hade någonting att göra för ingen av oss behövde jobba eller hade någonting annat för sig.
Men nu, nu jobbar alla. I olika tider olika dagar eller olika perioder. Ingenting matchar. Man kanske kan träffas över helgen om ingen ska åka till stugan eller kanske på en semester.

Nä jag ger upp. Det här sommarlovet har vart det sämsta genom tiderna. Precis som hela det här året. Inget har gått bra och jag har inte mått bra. Och det verkar ju ite som om att det kommer komma en förbättring eller någonting. Så jag har slutat hoppas.