Jag vet inte riktigt vad man ska säga, eller vad man ska skriva eller göra eller någonting. men jag är less på den här känslan på orden på tankarna och på allt. Jag är less på att det ständigt är någonting som känns fel. Att det ständigt ligger någonting bakom ryggraden som får rysningarna att gå igenom hela kroppen. Jag vet inte vad jag vill, eller jo. Jag vet att man inte ska vara på en plats där man vantrivs varje sekund. Man ska inte gå till ställen som får en att ha ångest minst en dag innan man ska gå dit. Men varför gör man det då? Ja, för i den här världen måste man tydligen.
Det kanske hjälper om man har någonstans att vända ansiktet när ögonen är för fyllda med tårar för att se. Men vars ska man vända sig då. För det ena klarar inte det andra, medans det andra klarar inte det ena, så tillsist står man ändå där själv och hoppas på att någon någon dag ska komma och hålla en i handen och säga "vi klarar det här tillsammans." Men det är förmycket att begära på en gång. Hur ska man någonsin kunna komma dit då. nej jag svammlar. Jag vet inte vad jag ville få ut av det här..

För mycket bakom väggarna. Damn.
jag tror jag bara saknar närheten.