Och nu när jag sitter här igen.
En sånhär mörk vårkväll. Tre dagar efter "den dagen".
Så kan jag inte stoppa tankarna från att rusa fram till -dig.
Jag förstår inte mig själv. Mina egna tankar och mitt sätt att se på allt.
För jag saknar dig nu.

Dom dagar jag inte saknat dig alls. Känns som lögner.
Ett svek mot mitt eget hjärta som bara vill omfamnas av ditt.
För jag saknar dina armar runt min midja och ditt hår i mitt ansikte.

Men jag vill egentligen inte att du ska veta det.
Men jag tror det syns för väl på mitt ansikte när jag ser dig.

Allting bara försvinner för en sekund.
Och jag ser bara dig. Och jag hör bara ditt skratt.
Allting snurrar.
Jag försöker skrika att nån ska slita mig därifrån.
Där när jag sitter på bussen och ser dig gå förbi.
Jag pressar verkligen tårarna tillbaka.
Jag kan inte visa andra att någon på andra sidan når mig.
Men det är som att jag känner dig ta på mig.
Jag känner plötsligt en doft av din parfym nå mitt luktsinne.
Men sen kommer man till sitt sinnesfulla bruk och inser
- Jag drömmer bara. Han vill verkligen inte ha mig.

Det där eviga längtandet och förhoppningar som bara brister.