Jag känner mig bara allmänt arg, ledsen, ful och bara blä! Jag har längtat hela dan efter att få lägga mig i min säng och begrava mig under mina två täcken och lyssna på musik och bara gråta. Gråta tills tårarna bara har tagit slut. För just i denna sekund känns ALLT meningslöst. Det gjorde det igårkväll också. När jag och Mattias skulle sova och låg och små tittade på Karate Kid3 (värdelöst). Då ville jag egetligen bara lägga mig ner på golvet och storgrina. Men jag orkade inte utan jag somnade istället. Men min stora depression kan ha och göra med att jag håller på att bli sjuk och att jag har mens. Säker bara en massa jävla humörsvängningar. Dom har jag ju alltid men dom är 100 gånger värre idag och igår. Jag tror jag aldrig ha kännt mig såhär känslig. Igår började jag tex. storgrina för att jag inte skulle hinna på stan och köpa byxor för att Mattias var sen. Sen började jag storgrina när jag fick ett sms från Antonia. Sen höll jag på att börja grina när min mamma vart arg på mig för att jag frågade om hon ville skjusa mig till stan. Jag brukar fan inte börja lipa så helvetes jävla lätt. "Bit ihop kärring." Helvete att det är mitt nya motto. Jag ska fan sluta gråta. Från och med imorgon ska jag sluta vara ledsen. När jag känner mig lite nere ska jag bara tänka på barnen i Arika som svälter och grejer, det är fan mer synd om dom jävlarna än det är om mig. Som min mamma alltid säger till mig när jag är ledsen, "Sluta tyck synd om dig själv Rebecca, det låter bara töntigt. Alla vill dig inte ont." Inte för att jag tror att alla vill mig ont, jag tror inte att nån människa kan såra en annan med mening.

Sen har jag lärt mig en sak till nu på sistone, jag ska sluta ha förhoppningar. Som jag skrev på pappret jag gav till Mona min samhälls lärare;
- Vad har du för förväntningar på samhällslektionerna?
"Jag har slutat ha förväntingar och förhoppningar. För har man sånnt så slutar det bara med att man är ledsen och besviken."
Då skrev Mona tillbaka att jag var smart. Och det kändes bra. Så jag ska sluta förvänta eller hoppas på saker. Jag ska helt enkelt bli en sån människa som bara tar dagen som den kommer. Om jag nu kan bli sån, jag tror fan inte jag kommer kunna klara det överhuvudtaget. Men jag borde väll försöka.

Nu borde jag egentligen sova, men jag är inte minsta trött längre. Jag ska nog ringa och störa Mattias somvanligt. Stackarn. Jag kommer bara gnälla och klaga som jag ALLTID gör. Jag är bara allmänt gnällig nuförtiden. Eller enligt min mamma har jag typ alltid varit det. SKJUT MIG.