Idag var jag, Fanny och Sara och hälsade på på Örnäset. Det är nästan så att hjärtat blir tyngre när jag går in där. Fan vad jag saknar allt. Jag saknar 9D (den äkta versonen som Micke sa). Och jag saknar fiket. Speciellt A-G! Sen saknar jag Per och Jenny. Jag saknar t om. Leif ibland. Men mest av allt saknar jag att allt bara var så självklart. Hade du en minut över så var det fiket. Eller en längre lunch var det coop sen fiket. För man var aldrig ensamen på skolan. Det fanns alltid nån man kunde sitta med. Inte lika ensamnt som gymnasiet. Men det håller på att bli bättre.

Jag saknar så helvetes mycket just nu. Jag saknar Örnäset. Jag saknar Roti. Jag saknar Björx-boys. Jag saknar jul-lovet. Jag saknar vårat tjej gäng (som det känns som vi lika gärna kan ge upp nu). Jag saknar min mormor. Jag saknar min pappa faktiskt. Jag saknar mina självklara vänner.

Jag saknar självklarhet, jag saknar att ha dendära självklarheten i allt. Det går nog inte ens att förklara vad jag menar med självklarhet. Men försök bara förstå. Tänk på allt du tar som en självklarhet. Att bussen kommer på morgonen, att datorn finns när du kommer hem, att alla dina vänner ställer upp när du är ledsen, att din mamma eller papa alltid finns där. Men tänk om allt sakta men säkert försvinner. Om allt bara tas ifrån en. Om alla delar bara slits isär och sen står man där själv. Naken bar och ensam.

Jag hatar ensamnhet. Jag hatar att bli bortglömd. Jag hatar att känna mig mindre värd. Jag hatar att bli tagen som en självklarhet. Jag hatar att ta människor som självklarheter.

Jag hatar att tycka synd. Jag hatar att bli tyckt synd om.
Jag tycker synd om min pojkvän. Jag tycker synd om honom för att han dras med mig. För att han tvingas höra på mitt gnäll. Tvingas dras med mig. Enligt honom själv är det inte så. Men enligt mig är det så.

Jag har alltid hatat mig själv, och jag vet inte hur man gör för att sluta.