Jag kommer ihåg när vi var små. När vi sprang omkring på din gård och lekte. Jag kommer ihåg att jag var jätte rädd för din pappa. Jag kommer ihåg en gång när vi badade i en liten pool på din gård. Och din lillasyster inte fick vara med. Hon började gråta. Men vi brydde oss inte. För vi var små. Men du kanske inte kommer ihåg det? Eller har jag drömt det? Alla minnen från min barndom känns som en dröm. Vissa minnen är tydliga. Men vissa är suddiga och kantiga. Vissa minuter har fallit bort.
 
Jag vill vara liten igen. Jag vill springa omkring i Prästholm och leka med djuren. Jag vill gå på dagis och leka med dockor. Jag vill springa omkring hemma på gården och leka med det första bästa man ser. Eller leka med denförsta bästa människan man träffar. Oberoende av ålder - utseende - tankesätt. Allt som nuförtiden spelar aldelens för stor roll. Jag vill springa omkring på torpet och leka. Eller springa ner och meta. Eller sova hos mormor och morfar.

Jag kommer ihåg dom jag gick ettan till trean med. Flickorna från Östra. Dom tre jag absolut inte har någon kontakt med alls. Inte en vinkning inte en nickning. Ingenting. Vi tappade varandra. Från bästa-bästa vänner till ingenting. Och ibland önskar jag att vi skulle ha hållt kontakten. Att ni skulle vara kvar. Och jag hade nån att dela små barndomsminnen med.

Men det är samma sak med er nu. Vi är olika. Olika intressen. Olika stilar. Olika människor. Olika på alla sätt som går. Allt är annorlunda. Aldelens för annorlunda.

Jag saknar att vara liten. När olik och onormal var ord som inte existerade. Jag vill inte tappa. Jag vill inte förlora. Jag vill vara kvar. Jag vill inte förändra. Jag vill bara vara kvar. Bara leva i nuet.

Jag vill inte glömma.