Jag hatar att lyssna på sånna dära låtar, när texten stämmer exakt på hur man känner - precis i den där exakta sekunden.

"I'll stay, running away from these familiar faces,
And shut-out everyone else from the world we created
Instead of becoming the sick and twisted
I'll lose myself in a song again"

Jag ryser nu. Bara för att jag sitter här med min ipod som är intyckt en massa såndära gammal musik. Som hjärtat bara mår bra av att höra. Som när man stänger ögonen. Så ser man stället man minns, exakta detaljer och precis hur det luktade och hur allting kändes. Sånna dära musik-minnen man aldrig glömmer. Inte i hjärtat iallafall.

Undra om jag ska ta och lägga mig i sängen med min ipod och mina aldelens för stora dåliga hörlurar och stänga ute resten av världen. Bara koncentrera sig på dåtiden, då allt möjligtvis kändes en smula bättre. Eller så kanske allting bara känns bra för att minnerna börjar bli så pass suddiga bakom ögonlocken. Jag vill aldrig glömma, jag vill alltid minnas.

Varför gör du ens såhär? Får mig bara att bli en smula mer irriterad. Jag skriker snart. Skriker dig döv på mina rop på hjälp.