- Jag kommer och hämtar dig nu på en gång. Du får inte cykla hem.
- Nej idiot, fattar du inte att jag VILL cykla hem själv i dugg-regnet?

För det är bland det bästa jag vet. Att cykla på natten. Med dubbla lager tjock-tröjor och musik på hög volym. Det måste vara det bästa sättet att rensa huvudet på tankar.

För nu har jag en sån dära period när jag har sådära hemskt mycket att tänka på igen. Inget dåligt - inget bra, men bara mycket att fundera på. Om jag tänker en tyst försiktig liten tanke "allt är bra Rebecca, du har inget att oroa dig över. Det är inga problem." Så är det som om en liten röst i mitt huvud snappar upp den tanken och istället skriker ut "IDIOT, lyssna inte. Det finns alltid problem under ytan! Det vet du. Du kommer aldrig vara problemfri din nolla." För problemfria dagar är ovanligt för mig. Alltid kommer det upp nått nytt, dag för dag får jag höra saker. Jag helst skulle levt utan. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad för saker det är. Det bara är dom där sakerna.

Och jag börjar bli lite less på problem nu. Inte för att jag har sådära överdrivet många själv. Utan för att jag löser så många andras problem istället för mina egna. Och ta det inte som om att jag inte vill hjälpa. För det vill jag. Jag vill vara den människan man ringer när man är ledsen. Jag vill vara den dära man faktiskt söker tröst hos. Jag älskar att kunna hjälpa. Och ibland skulle jag fakrsikt behöva lite hjälp själv. För sen kommer det fram till mina egna problem. Dom där jag nyss la på is. Men isen smälter och problemen börjar rinna fram med vår-vattnet.  Vars i helvete ska jag simma då?

Fast när jag cyklade hem ikväll, så var det mycket annat än problem jag tänkte på. Mer gamla minnen och stunder. Sånna dära saker som man aldrig glömmer, eller iallafall inte jag. Jag tänkte nog mest på mitt umgänge dom senaste sommrarna. Sommaren mellan sjuan och åttan var det i början Ylle, Sanna och Elin typ. Slutet på den var det Elin, Johan och Tobias. Men sommaren mellan åttan och nian i början minns jag inte. Men i mitten och slutet där, hade jag ju Josefine, Kristoffer, jag och Jens våran stjärnperiod. Det är sånna dära människor jag totalt tappat på vägen. Josefine är den ända jag fortfarande har 100% kontakt med.

Och nu är jag less på att tappa människor på vägen. Jag är helt enkelt less på att sakna. Att sakna minnen, tider, stunder och folk. För det har alltid varit dom dära vännerna man sagt "I love you, let's be friends forever." Jävla skit,
forever is a fuckin' lie.

Men det är väll så det är? Man växer väll helt enkelt ifrån människor. Men jag önskar bara att det fanns kvar en viss kontakt. Inte att den ända kontakten man ska vara är att se den andras lilla ruta loggas in på msn. Eller ett super-stelt "nä, men hej va längesen jag såg dig." på stan. Vafan, är det så hela livet kommer vara? - THAT SUCKS!

Och nu längar jag faktiskt till kl 09.00 den 20 Augusti 2007. I Örnens matsal. Då mitt nya liv börjar, för det ska det verkligen. För jag har bestämt mig för det nu. Att sakta men säkert nu på sommaren ska jag ändra på mig. Jag ska ta bort dom där dåliga sidorna jag vet att jag har. Bland annat, mitt sätt att bli otroligt sur. Otroligt fort! osv. Alla har dåliga sidor visst, men jag ska ändra på mina.

Det finns ett antal människor nu, som jag vet att jag aldrig vill tappa. Men huvudsakligen;
Mattias Wikström & Sabina Isberg -  I just can't imagine a life without you in it. 

Nä, nattliga cykelturer eller promenade är nog det bästa som finns. - tänk på det!