I mitt huvud där känns det som om det bor 100 små människor som försöker bygga sig en liten stad, precis där bakom pannbenet. Dom spikar och sågar och för bara en himla massa oväsen. Så mycket att det nästan är omöjligt att tänka på annat. Att sova nu, det är nästan som att sova mitt under en jordbävning. Om man lägger ner huvet på en såndära super mjuk kudde.Och totalt slappnar av, då käner man hur dom springer omkring där inne. Och när jag tänker nånting, precis vad som helst. Så hör man hur alla börjar skrika. För mina tankar är som orkanvindar för dom. Som blåser omkull deras nybyggda fina hus. Och dom måste börja bygga på nytt igen. Ett tag där var dom tysta. Dom slutade att låta och lät allting bara vara så fint. Som flyttade ut ur mitt huvud. Men dom har kommit tillbaka nu. Och nu mer högljudda än någonsin.



"I can relate to what you're saying in your songs
so when I have a shitty day, I drift away and put 'em on
cause I don't really got shit else so that shit helps when I'm depressed."

Nu ska jag lägga mig i sängen med musik på superhög volym och vänta. Fortsätta vänta, precis som jag gör all övrig tid också. Vänta .. Bara vänta.