Rebeccao;

Jag har vart ute och promenerat med Gab (<3) nu inatt, vi möttes klockan 4 och har suttit ute och pratat och nästan bara suttit still på en bänk och sett hur morgontrafiken har ökat steg för steg. Det är mysigt, och oftast är det lättast att prata lite sådära på morgonkvisten ute i morgonsolen i dom kalla morgonvindarna när egentligen resten av hela sverige sover. När man känner sig sådära lite ensamen. Men ändå omringad. Äsch, ni fattar ändå inte!

Men jag tänkte på en sak, hur jävla lycklig jag är. Men ändå olycklig på samma gång (för det som kan ses som lycka i ens ögon, kan ses som olycka i den andras). Och nu tänker ni "men idiot, det hänger ju fan inte ihop." Men jo, kära vänner/läsare/anonyma fånskallar. Att det gör det. För man kan känna sig som den mest ensamna människan i världen när man egentligen är omringad av jordens underbaraste vänner, och nu menar jag självklart mina vänner. Dom mest underbara människorna i världen. Alla med sina fel och små saker man stör sig på. Men om man inte hittar nått på en människa som man stör sig minsta lilla på så kan jag säga att det finns ett fel nånstans du är bara för blind för att märka dom. För ingen människan är perfekt helt igenom. Och jag är så satans lycklig att jag får vara omringad av mina underbara söta och rara vänninnor och vänner. I huvudsakligen mina väninnor och min helt super underbara pojkvän. Och vet ni/du/alla att jag är så satans lycklig att jag verkligen har min pojkvän. Och nu låter det som om att jag skryter "WOHO, sug på att jag har pojkvän och inte du!!!" men det är inte så. Jag tycker att alla egentligen borde få ha en pojkvän så som jag har min (inte han för Mattias är min) men iallafall nån som är underbar. WHA; jag vill bara skrika för att jag känner mig så helt igenom glad just nu. Jag vill sammla alla mina vänner och bara krama om alla. Och jag vill pussa på min Mattias nu på en gång. (Mattias, kom och bo hos mig så jag alltid får pussa på dig?).

Och jag älskar mina närmsta tjejor, Signe, Camilla, Gab, Sara, Jonna, Josefine, Sabina, Maja, Rebecca, Tina, Fanny och extra creds till om jag glömt nån i denna trötta sista sekunden innan sängen blogg inlägget. Men jag älskar mina flickor, mina underbara flickor som alltid kan få mig på bättre humör och andra gladare tankar. Ingen vet allt men alla vet något. Och det är så underbart för man kan verkligen prata med sina flickor om allt. OCH JAG ÄLSKAR ER ALLIHOPA OCH TACK FÖR ATT NI VILL VARA EN DEL I MITT LIV!!! :')

Och Mattias.. Det går inte ens att förklara hur jävla lycklig jag är för att du är en del i mitt liv. För att du stannar hos mig, för att du håller mig sådära extra speciellt glad och lycklig. Jag vet inte ens vad jag ska säga eller skriva för att du ska förstå hur satans kär jag är i dig, eller hur satans ledsen jag skulle bli om du lämnade mig (igen). För jag älskar allt med dig, jag älskar att sova med dig, att se dig skratta, att höra dig glad. Jag älskar att vara lycklig med dig. JAG ÄLSKAR HELA DIG MED VERKLIGEN HELA MITT HJÄRTA, DAVID MATTIAS WIKSTRÖM.

Okej, det här kändes som ett skryt inlägg. Men det var inte så det var menat, det var ett tack. Ett tack till alla underbara vänner som stannar vid min sida genom vått och torrt. Genom det svåra och genom det enkla. Alla människor som är en del i mitt liv kräver ett extra tack och jag tycker om er allihopa, jag praktiskt taget älskar alla. Och ni kanske inte fattar nått av mitt trötta slita lilla natt inlägg, men fuckers, låt bli att läsa då. Eller ge mig kritik och kommentarer. Jag vill ha kommentarer! Så, om du nu läst det här så lämna en lite oskyldig kommentar, kanske bara ett ensamt "anonym; hej jag läste." För jag vill bara se, hur många människor det är som läser mitt nonsens jag sitter och skriver ner på nätterna. Obetydligt nonsens för andra. Det som egentligen är min värld. Eller egentligen.. Alla andras värld - sedd genom mina två ögon.

WHOWH, va långt det blev - obetydligt långt nonsens.. Det andra kallar skryt om en lycklig men olycklig värld, men det jag kallar min frihet och trygghet. Sug på den och godnatt din frihetsberövade hallonbuske!

"Jag böjar bli orolig för dig nu Rebecca."
Vadå orolig? Vad fan gör jag så att alla ska gå omkring och oroa sig hela tiden. Jag hatar när folk oroar sig. Speciellt på det där sättet som om att dom inte litar på mig. Och jag hatar när folk ska bry sig. När folk ska lägga sig i hur jag mår och hur jag känner mig, om vad jag heter på msn eller vad jag skriver här. Jag skriver inget för att jag vill ha uppmärksamhet utan jag skriver för att få skriva av mig lite och inte springa omkring och bära på allt helatiden. För det är inte heller bra. Jag kanske skriver för mycket, jag kanske skriver så ingående att alla förstår vem eller exakt vad allt handlar om men ibland orkar jag inte bry mig. Då får ni väll tro vad ni vill. Exakt vad ni vill.

Och vet du en sak? Jag har all jävla rätt i världen att hata dig. Och det gör jag, jag hatar hela dig och alla dina meningslösa försök och alla dina meningslösa ord och lögner. Jag var för snäll mot dig, det var jag verkligen. Jag skulle inte lekt så förstående när jag egentligen inte var det alls. Jag skulle inte ha tröstat dig när jag helst bara ville slå sönder ditt huvud för att du tänker som du gör.  Jag tycker du ska ge upp nu. För ingen orkar lyssna på dig längre. Du och dina åsikter är ingenting värda. Och för än en gång, du kan inte sakna nått du aldrig haft.

Ja, i helgen är det ju iallafall LK. Och det ska faktiskt bli riktigt roligt :)