Det känns tungt. Det känns som om jag har för stora skor som bara tynger ner mig helatiden. Eller som om jag har sten i byxfickorna. Men jag har ingen lust att klaga längre. Jag har ingen lust att säga till om vad det är som tynger ner mig. För varje gång jag ens yttrat ett ynka ord så har tyngden bara ökat med ca. 5 kilo åt gången. Och det är jag ytterst less på. Därför tänker jag lämna det som det låter. Jag är nedtyngt, besvärad och otroligt nära en brytnings gräns. Om det nu änns finns gränser längre. Jag känner mig inte ens ledsen längre. Bara arg, otroligt otroligt arg och förbannat. Jag vill inte gråta över saker längre. Jag vill bara skrika. Skrika alla döva. Fast jag vill ändå inte att folk ska höra. För jag vill inte förklara. Eller jag vill, men jag orkar inte. För jag orkar inte bära mera. Jag har armarna fulla och min rygg värker.

Och media programmet, är det verkligen min grej? Tror ni det? Tror ni det här kommer gå bra? Jag vet fan inte längre. Jag känner bara en massa onda blickar. Som om alla tänker "gud vilken tönt, åherregud vem tror hon att hon är?" fast jag vet inte. Det är väll bara en av mina vanliga paranoida tankar. Och klasserna. Jag får absolut tokångest av allt. Förlåt men min klass var ju inte direkt nått att hurra för. Av första känslan känns det som om jag har nått gemensamt men ca 4 stycken i klassen inte inräknat Signe och Johanna. Jag skulle nog heldre vilja gå i MP1B med Camilla, Filla, Jessika, Sara och Fanny osv. Men jag vet ju inte hur det blir med en massa omval och saker. Eller om jag lämnar Johanna och Signe. Men dom har ju varandra dom två. Och jag har mest suttit själv iallafall. Eller nån enstaka minut med Linus. Aja, vi får se hur det här blir. Jag ska iallafall disskutera igenom det imorgon.

Hösten kryper då sakta inpå skinnet nu, det är ordentligt kallt på morgonen enligt min smak. HUVVA.