När jag var på waldorf här om dagen så fick jag en spådomskaka och i den stod det "the hard times will begin to fade, and joy will come your way." två dagar senare är allt åt helvete igen. Varför varför varför blir det alltid såhär. Jag måste ju göra enorma fel helatiden. Men jag vet inte vad jag gör fel. Men fel måste det då vara iallafall, för utan misstag kan inte snedstegen synas. Helvete, varför är jag så jävla misslyckad? Fan va tragisk och gnällig jag känner mig just nu. Jag kanske borde sova. Men då måste jag lägga mig i min aldelens för stora säng som luktar aldelens för mycket Mattias och frysa aldelens för mycket. (För min värld är så jävla kall utan dig). Och det kändes bara som om jag skulle börja gråta då. Och jag vill inte gråta mer idag. Det får vara nog. Min mamma säger att jag måste visa mig stark och inte låta alla tro att jag är svag. Men helvete, varsifrån ska jag få orken att låtsasvisa mig stark? Jag kan ju inte direkt odla styrka med mjölk. För jag hatar mjölk. Och man blir inte lycklig av mjölk.

Fan satans i jävla helvete va misslyckat allting är. Jag är ful, äcklig och aldelens oönskad. Och jag kommer inte tro på er om ni säger typ "Nej rebecca, det är inte så. Du betyder för mig. Jag älskar dig!" Jomenvisst, om ni nu ska ljuga. Ljug om nått trovärdigt. Helvete människor, det finns inget bra med mig. Och det är inte jag som fått mig att tro det, utan det är ni. Det är ni som kallar er för mina vänner, ledsagare och medföljare. "You bring me down with you!" Ge mig en fucking anledning att skratta. En jävla anledning. Allt skiter sig och allt kan dra åt helvete.
och det här inlägget var bara tragiskt.

Jag blöder kärlek, och jag blöder för din skull.