"I wanna break every clock. So the hands of time could never move again."
Jag vet inte hur många gånger jag skrivit den där meningen i min blogg. Att jag just i den sekunder skulle vilja stanna tiden. Eller spola tillbaka den tills när själen var på topp.
Man kanske skulle vilja ta tillbaka det där ögonblicket när man skrattade så mycket att magen var påväg att vända sig ut och in. Eller man var så kär så man till och med hade fjärilar i fötterna. Men skulle den stunden verkligen kännas bra om en månad? Eller den stunden man hade för några år sen kännas bra nu. Man kanske skulle ha reagerat på ett helt annat sätt när man nu insett att den där stunden ledde till någonting man inte ville ha. Och då kanske inte den stunden skulle vara lika betydelsefull längre. Nu försöker jag tänka framåt istället. Det kommer komma nya stunder då magen vrider sig av skratt och kärleks-fjärilar fyller hela kroppen. Man måste bara sluta vänta.
Det är svårt, jag klarar det inte ens själv. Men man måste väl sträva efter någonting. Man kan inte alltid rikta in sin uppmärksamhet på att det där jävla provet kommer gå åt helvete, eller fan jag kommer bli så jävla ledsen när den gör sådär. Man måste tänka positivt, att man klarade provet eller att den där människan inte gjorde så för att såra utan bara för att dom själv inte tänkte, som man själv kanske inte gör i alla lägen. Utan man låter som bara tiden flöda förbi.
Jag tänker verkligen varje dag på det här, att det är det jag måste bli bättre på. Att inte haka upp mig på småsaker, småstenar så att säga utan mer ta tag i dom stora stenarna. Mina vänner, min familj och det viktigaste, min egen lycka.
För varje människa är sin egen lyckas smed.

Mitt humör och mitt liv känns som det är påväg upp igen. Jag börjar känna en liten gnutta livsglädje igen. Fantastiskt.