Jag såg, PS. I Love You. Och det var nog den bästa filmen jag sett på länge. Jag har gråtit floder så alla mina kuddar är blöta. det låter hemskt och det är det också. Den fick mig verkligen att tänka till. Det var iallafall så längesen jag verkligen tömde ögonen på tårar. Och det behövdes, jag lättade på hjärtat ett antal kilo, aldelens själv. Men det känns ändå inte bättre.

Jag har en sådandär period nu igen när jag bara saknar ALLT som varit. Jag saknar alla människor, alla minnen, alla stunder. Jag saknar bara allt. Som vanligt då.