extending.
Båt. - Båt. - Båt.
Hallonbåt. - Hallonbåt. - Hallonbåt.
Båt - Båt - Båt.
Jag älskar ordet hallon och speciellt ordet hallonbåt. Jag älskar hallonbåtar. Inte själva godisen. Men jag gillar formen färgen och namnet. Det är som bara nått i hallonbåtar som tilltalar mig. Hallon-hallon-hallonbåt.
Inatt sov Mattias här. Jag förstörde hela hans dag genom att vara stressad på morgonen. Förlåt. Och nu inatt ska Camilla och Signe sova här. För jag hatar att sova själv. Och det är mysigt med sällskap! Godkväll :)
I can't be.
För jag kan verkligen inte sova, klockan är nu typ halv tre och jag är inte minsta trött. Jag var trött där vid 12 men då sa min rebelliska tonårshjärna att jag inte kunde sova så tidigt så jag tvingade min stackars pojkvän att prata med mig ett tag. Till klockan tjugo i ett då jag helt plötsligt kände mig som nyvaken, så jag fixade in musik på min ipod. Och nu känner jag mig; ensam, hungrig, arg, ledsen, och inte det minsta trött. Vilket jag borde vara med tanke på min ofatbara sömnbrist dom senaste veckorna. Sover kanske högst 4 timmar per natt. Vilket mitt stackars lilla huvud inte klarar av. Så jag vandrar omkring med världens huvudvärk och ont förövrigt i hela kroppen. Men jag skan väll försöka bli bättre på det med. Som dom anda 100 sakerna jag lovat att jag ska bli bättre på.
Men heads up. Inget händer och jag är fortfarande lika dålig. Jag har liksom passerat mitt utgångsdatum.
Rebecca Olofsson
Bäst före; 1992 08 13
Nä, så ska det ju inte heller vara. Men jag vet inte hur det ska vara och jag vet inte hur jag ens vill att det ska vara. Jag vet inte. Det är mitt ständiga svar på allt.
Vill du det? - Vet inte
Ska vi det? - Vet inte
Hur mår du? - Vet inte.
Jag vet ingenting alls just nu. Eller jo, jag vet att jag älskar Mattias och alla mina vänner. Men inget annat. Jag vet inte ens om jag vill bo kvar i den här staden längre. Min trivselnivå har sjunkit till 0.2 just nu.
Snälla söta lilla gudsmänniska, få hungern att lämna min mage och tröttheten att nå mitt huvud.
Jag är så jävla less på dessa sena förbannade nätter. En ond jävla cirkel det är vad det är.
Nej. nu ska jag slå mig själv tills jag somnar.. godnatt.
Creds till Kristoffer för musiken, och till Josse för sitt hjärta <3
I'm only human.
Jag vill bara skriva av mig om allt som känns fel. Jag vill skriva ner alla frustrerande känslor och bara låta allt rinna ut i form av ord. När jag står och lagar mat kan jag tänka ut allt i perfekta meningar i perfekt passande ord. Och även om jag springer fram till datorn och ska skriva ner allt eller kastar mig efter pennan så är allt som bortfluget och allting blir förblir tomt ochjag går därifrån lika tom som jag var innan.Vilket ger mig en total ångest. En ångest av att inte kunna förklara riktigt med ord vad som gör mig nere.
Jag hatar att vara besviken. Men jag är ändå alltid besviken på mig själv. Hur kan en människa. Inte mer än 165cm lång lyckas göra så mycket fel och lyckas få så många människor att känna sig dåliga. Jag kan inte länge skylla på "alla gör misstag". Men det räknas inte längre när man gör 1000 misstag per dag. Jag känner mig bra så jävla dålig. Och det är ingen annans fel än mitt eget. Jag är felet, problemet. Den felande länken man egetligen borde klippa av. En länk man bara skulle kunna skaffa en ny på en gång. Jag är så jävla osäker, osäker på allt jag gör. På varje steg jag tar varje andetag jag drar.
Alla försök känns så meningslösa. Jag vill begrava mig i min säng och bo där tills allt känns bättre. Godnatt.
extra plus;
Mattias, tack för att du stannar hos mig. Du är den underbaraste och bästa människan jag vet. Du är min bästa vän och det bästa sortens pojkvän som finns. Jag älskar dig av hela mitt hjärta sötnos. 29/3-07 <3
Take me back jesus.
Det var bara helt jävla underbart.
Förövrigt känns det inte så värst just nu. Ska dränka mig i musik nu.
Jag älskar Mattias Wikström, speciellt mycket idag.
Take a step back.
Gjorde om designen på bloggen igen, känner mig som aldrig nöjd med de och jag blir less på den på en gång. Men den här svart-vit-grå-röda kanske blir bättre för ett tag iallafall.
Allting känns aningen bättre just nu. Känner mig faktiskt inte som en stor säck med sten. Har minskat ner lite på matintaget och fett konsumtionen. Måste dock börja träna snart. Annars kommer jag kunna ha på mig HMs klädkollektion BB (Big and Beautiful) innan vintern är slut. Men just nu känns faktiskt allt annat bra ti och med klassen känns rätt okej just nu. Iallafall fredagarna eller lektionerna med B delen eller då min del på klasslistan. Allting kommer nog bli bättre tillslut. Om nu allting blir som det ska såattsäga.
Ikväll tänker jag ligga här i mörkret med musiken på hög volym och te eller cola och bara ligga och fundera och låta allting som flyga iväg. Tömma huvudet på tankar. Tänka klart allt oklart och komma på mina exelenta förklaringar på varför allting är som det är och varför ingenting blir som jag vill att det ska bli.
Men jag har iallafall funderat ut en stor sak idag. Att jag lätt stör mig på människor. Människor jag kanske inte ens har pratat med. Jag har en sorts uppfattning om alla även fast den egentligen inte stödjs av nått alls. Jag måste sluta med det. Ska sluta se negativa saker i människor. Ska börja leta efter positiva saker och börja glädjas åt allt som är bra.
Allt komma bli bra, vi ska gör allting bra. Sluta längta, sluta sakna, sluta hoppas, sluta tro, sluta vilja och mest av allt sluta med förväntingar. För det är den värsta egenskapen jag har. Mina förhoppningar och mitt hopp. Inget blir som jag vill och det måste jag acceptera, inget kommer någonsin vara precis så som jag vill ha det. Accepter och gå vidare.
Och mina blogg inlägg blir bara tråkigare och tråkigtre. Såsom mitt liv. Tråkigare och tråkigare. Borde kanske sluta blogga, det är väll ändå ingenting att läsa. Som när jag skrev det där inlägget "Ordet är ditt" då hade jag fantasi. Då hade jag nått kanske mer intressant att skriva. Eftersom det är det ända som fått creds. Jag hat gått och blivit grå, grå tråkig och aldelens helt och hållet ointressant. Jag har inte ens nått roligt att berätta längre. Det suger.
Nej, nu ger jag upp.
Breath slowly.
Igår var jag och Mattias och käkade på Max, sen for vi och fikade hos hans fader. Sen gick vi på bio och såg På Smällen. Och den var faktiskt riktigt härlig! Sen gick vi hem i kylan och la oss och såg shrek 2. Sen somnade vi nästan på direkten. Imorse väckte ham mig vid halv 10. Den lilla fisken har börjat kliva upp så himla tidigt, Men det är nog bara bra i guess. Sen har vi bara legat och sett Malcom och sen Scrubs. Och bara sådära rå degat. Fett skönt. Och nu har jag precis kommit hem för ett tag sen och ska faktiskt ta och göra iordning i mitt rum hade jag tänkt. Ska ta och ta lite för och efter bilder också. och se om det verligen är bra.
Men soffan ska iallafall ut. Och in ska en till 90 säng så jag får tillbaka min 180 säng. Sen ska jag flytta till datorn och sängborde och liknande. Härligt att få allt i ordning och kanske kunna gömma undan lite saker under sängarna.. Slippa ha all skit liggandes framme. För jag är så less på mitt äckliga rum. BLÄ.
Nä, just nu kändes allt bara extremt jobbigt. Kanske borde äta. Eller nej, det får vara jag orkar inte mat. Puss
Fall to your knees.
Idag var jag, Fanny och Sara och hälsade på på Örnäset. Det är nästan så att hjärtat blir tyngre när jag går in där. Fan vad jag saknar allt. Jag saknar 9D (den äkta versonen som Micke sa). Och jag saknar fiket. Speciellt A-G! Sen saknar jag Per och Jenny. Jag saknar t om. Leif ibland. Men mest av allt saknar jag att allt bara var så självklart. Hade du en minut över så var det fiket. Eller en längre lunch var det coop sen fiket. För man var aldrig ensamen på skolan. Det fanns alltid nån man kunde sitta med. Inte lika ensamnt som gymnasiet. Men det håller på att bli bättre.
Jag saknar så helvetes mycket just nu. Jag saknar Örnäset. Jag saknar Roti. Jag saknar Björx-boys. Jag saknar jul-lovet. Jag saknar vårat tjej gäng (som det känns som vi lika gärna kan ge upp nu). Jag saknar min mormor. Jag saknar min pappa faktiskt. Jag saknar mina självklara vänner.
Jag saknar självklarhet, jag saknar att ha dendära självklarheten i allt. Det går nog inte ens att förklara vad jag menar med självklarhet. Men försök bara förstå. Tänk på allt du tar som en självklarhet. Att bussen kommer på morgonen, att datorn finns när du kommer hem, att alla dina vänner ställer upp när du är ledsen, att din mamma eller papa alltid finns där. Men tänk om allt sakta men säkert försvinner. Om allt bara tas ifrån en. Om alla delar bara slits isär och sen står man där själv. Naken bar och ensam.
Jag hatar ensamnhet. Jag hatar att bli bortglömd. Jag hatar att känna mig mindre värd. Jag hatar att bli tagen som en självklarhet. Jag hatar att ta människor som självklarheter.
Jag hatar att tycka synd. Jag hatar att bli tyckt synd om.
Jag tycker synd om min pojkvän. Jag tycker synd om honom för att han dras med mig. För att han tvingas höra på mitt gnäll. Tvingas dras med mig. Enligt honom själv är det inte så. Men enligt mig är det så.
Jag har alltid hatat mig själv, och jag vet inte hur man gör för att sluta.
Nervous hands and anxious smiles.
Sen har jag lärt mig en sak till nu på sistone, jag ska sluta ha förhoppningar. Som jag skrev på pappret jag gav till Mona min samhälls lärare;
- Vad har du för förväntningar på samhällslektionerna?
"Jag har slutat ha förväntingar och förhoppningar. För har man sånnt så slutar det bara med att man är ledsen och besviken."
Då skrev Mona tillbaka att jag var smart. Och det kändes bra. Så jag ska sluta förvänta eller hoppas på saker. Jag ska helt enkelt bli en sån människa som bara tar dagen som den kommer. Om jag nu kan bli sån, jag tror fan inte jag kommer kunna klara det överhuvudtaget. Men jag borde väll försöka.
Nu borde jag egentligen sova, men jag är inte minsta trött längre. Jag ska nog ringa och störa Mattias somvanligt. Stackarn. Jag kommer bara gnälla och klaga som jag ALLTID gör. Jag är bara allmänt gnällig nuförtiden. Eller enligt min mamma har jag typ alltid varit det. SKJUT MIG.
Now it's turning blue.
Nu när jag ligger här i min säng och har precis pratat klart mitt kvällssamtal med Mattias. Nu när jag ligger här och lyssnar på Plain White T's så kan jag bara inte låta bli att gråta lite. Det var flera veckor sen jag grät. Men nu gråter jag inte för att jag är ledsen. Nu gråter jag av ren lycka. Av att jag är så satans lycklig med Mattias. Att jag är så jävla glad att han kom tillbaka till mig. Att han stannade hos mig. Jag älskar dig Mattias.
Vet ni hur det känns att lyssna på en låt, och bara exakt kunna känna varje takt i kroppen? Och det nästan låter som om den står här i mitt rum och sjunger, när en människa bara sjunger rakt in i hjärtat på en redan första gången man hör låten. När man inte kan låta bli att rysa när man bara stänger ögonen och låter hjärtat omfamnas av dens mjuka röst och vackra toner. Vet ni hur underbart det är? Det är som när jag förut lyssnade på Håkan. När jag bara slog på min favoritlåt "Nu Kan Du Få Mig Så Lätt" och bara lät hjärtat fyllas av hans speciella röst och underbara texter. Eller som när jag lyssnar på den gamla vanliga Kristoffer - musiken. Och det är nog ingen förutom jag Josse och Kristoffer som riktigt kan sätta fingret på riktig äkta Kristoffer-musik. Som när man ber honom skicka låtar och han bara skickar sånna där låtar som omfamnar hjärtat som en varm sommarvind i juli. Men känslan som finns i låtar försvinner efter ett tag. Som låtarna jag lyssnade på förra veckan. "Dole - Ensam" en typisk Frizon låt som han sjunger om sina känslor. Men det var som om han hade skrivit rakt ut ur min hjärna. Det var som om han tog orden ur min mun och skrev ner dom på ett papper. Och sedan producerade världens härligaste låt. Men nu, känns det inte lika speciellt att lyssna på låten som det kändes förra veckan. Det är mystiskt men helvete va sant det är.
Veckans låt blir därför den här (ett litet utdrag ur texten bara):
Oh it's what you do to me
Oh it's what you do to me
Oh it's what you do to me
Oh it's what you do to me
A thousand miles seems pretty far
But they've got planes and trains and cars
I'd walk to you if I had no other way
Our friends would all make fun of us
and we'll just laugh along because we know
That none of them have felt this way
Delilah I can promise you
That by the time we get through
The world will never ever be the same
And you're to blame
Hey there Delilah
You be good and don't you miss me
Two more years and you'll be done with school
And I'll be making history like I do
You'll know it's all because of you
We can do whatever we want to
Hey there Delilah here's to you
This ones for you.
Breathe for the first time now.
I stayed alive somehow.
Idag är jag hemma från skolan. Och helvete va det var värt det. För satan i helvete vilken satans jävla mensvärk jag har. Jag kan knappt röra på benen. Så här ligger jag i lägenheten i bäddsoffan med min nyfixade bärbara dator och ser på McGyver. Måste ändå snart städa undan lite. Signe jag och Camilla har som en tendens att stöka till lite. Fast nu mår jag lite bättre än jag gjorde imorse. Nu kan jag andas och röra på mig. Jag skippar nog att äta idag iallafall. Det går nog bara åt helvete om jag gör det. Då spyr jag säkert och jag vill inte spy. Jag hatar att spy.
Just det, kanske ska berätta lite mer om lägenheten. Det är min kusins lägnhet, men han är och pluggar så jag ska få bo här på veckorna och kanske nån helg då och då. Eller så var det tänk iallfall. Men nu kanske han ska hyra ut lägenheten istället och då är det bara för mig att flytta hem. Men jag håller tummarna för att han inte ska hyra ut den. För då kan ju jag bo här istället. För helvete va skönt det är att vara i en lägenhet själv.
Fördelar;
1. Det är tyst och ensamt, bara min musik och min tv hörs.
2. Jag kan på på toa med dörren öppen utan att vara rädd att nån ska titta in.
3. Jag kan sjunga högt och ljudligt utan att nån klagar på hur dåligt det låter.
4. Jag kan äta vad jag vill.
5. Jag kan äta när jag vill.
6. Jag kan lämna det hur stökigt jag vill.
Nackdelar;
1. Att det kan nog bli ensamt i längden.
2. Ingen som lagar mat åt mig.
4. Tillsist måste man ju handla mat.
Men just nu känns det enbart skönt! Dessutom om jag nu får bo här så tror jag inte att jag kommer bara ensam så hemskt mycket. Mattias lär väll besöka mig. Hoppas jag iallafall (det var en pik Mattias, ta åt dig!) Och alla nadra som vill komma och hälsa på mig dom stunder jag kommer vara här får också ta det som en pik!
Och på tal om Mattias så saknar jag honom. Han har varit sjuklig pojke och inte kunnat pussa på mig. Men idag ska jag få hångla med min pojkvän, GRR! han skulle komma förbi och kika på lägenheten, mysigt!
Och herregud vad värdelösa tv program det är på dagarna! Städ / te dax nu. Puss! ;)
Som måsen älskar takåsen.
Cuz you're my, you're my, my true love, my whole heart
Please don't throw that away
Cuz I'm here for you
Please don't walk away,
Please tell me you'll stay.
Use me as you will
Pull my strings just for a thrill
And I know I'll be ok
Though my skies are turning gray
I will never let you fall
I'll stand up with you forever
I'll be there for you through it all
Even if saving you sends me to heaven.
Wicked.
- Varför är du så sur?
- Jag är inte sur. (Jag är helt förstörd.)
- Har det hänt nått?
- Nej då. (Jo allt som kan hända.)
- Men jo, berätta nu för mig!
- Men det är inget. (Helvete, jag vill inte prata om det.)
Vad i helvete är det för fel då? Vad i helvete gör jag för att allting ska bli så satans jävla fel? Vars kliver jag snett? När trampar jag på dina tår? Fattar du inte att du krossar jävlar allt när du säger sådär? När du berättar för mig hur fel allting jag gör är. När du står och skriker åt mig att att du mår dåligt på grund av mig. Fattar du inte att jag vill dö nu? Fattar du inte att det är ditt jävla fel? Idiot idiot idiot, varför försöker jag ens för din skull. När jag enligt dig ändå bara förstör allting. Låt mig gå då. Låt mig dö då. Då slipper du mig.
Måste man prata ut om allt? Måste man alltid berätta för nån när man är ledsen? - NEJ!
Det är helt enkelt så att man behöver inte göra det. Utan man kan berätta vissa delar sen stänga inne resten. Eller det är iallafall så du säger till mig. Men när du agerar. Ja, då agerar du rakt emot din egen åsikt. Helvete människa bestäm dig. Jag är 16 år, jag kan inte göra allting rätt. Det mesta jag gör kommer bli fel i dom närmsta 4 - 5 åren. Det kallas fan att bli vuxen, som du själv säger. Jag växer upp, jag är mitt i tonåren. Den jobbigaste tiden i livet som många säger. Och jag behöver inte gå till nån jävla doktor, jag behöver inte veta att jag har sömnsvårigheter. Jag vill inte veta att jag är stressad och säkert måste ändra hela min livsstil och börja käka nå piller. Helvete heller. Jag kan fan fixa det här själv. På nått sätt iallafall.
Idag har jag iallafall mailat Mats. Så idag har jag slutat spela fotboll helt. Känns fan så jävla sorligt. Men varför ska jag hålla på när jag ändå är dålig och enbart sjuk och skadad? Eller jag kanske bara är en sån som alltid kommer ge upp. Jag kanske är så meningslös och invalid som jag känner mig.
Helvete, jag vet inte. Jag vet fan inte vad jag ska göra längre. Jag vet inte ens vars jag hör hemma längre.
Allt kan dö.
