Rebeccao;

En såndära riktig hatkänsla. En såndära känsla som skaver bakom revbenen. En såndär som gör riktigt jävla ONT. Du förstår exakt vilken känsla jag menar, för det är den där känslan du känner när du tittar på mig. För jag kan se det i dina ögon.

Ljug inte för mig, för det vet jag att du gjort 100 gånger innan. Jag vill att du ska sluta ljuga och stå för det du säger. Och inte lägga andra namn bakom hjärtat. För jag lovar, då skaver det bara mer.

Jag vet inte vars jag ska ta vägen just nu. Finns så mycket jag skulle kunna skriva, men det skulle bli för avslöjade och för känslosamt. Jag ska bli mer privat och inte lika utåt. Hemligheter och tystand. Feber och illamående.

Men en vacker dag, då ska vi prata om ALLT tillsammans. Då ska jag släppa in dig. Jag lovar. Men en dag i taget. Steg för steg - dag för dag.

Men just nu jag vore inget utan dig - David Mattias Wikström <3

Nu lägger jag ner bloggen ett tag.
Har ingen fantasi  eller så händer det inget kul.
Nu ger jag upp för några dagar till iallafall.

Godnatt.

Idag var jag i skolan. Det var lika jobbigt somvanligt. Eftersom idag hade vi mpr (medieproduktion). Och jag hatar det. Bra att jag går media då? Sen hade vi data med Bruffe. Han är skön!  Juste vi hade matte på morgonen också, somvanligt ligger jag sjumiljoner kapitel efter och toppen på glassen så äre prov på måndag! Men det säger jag inte så min mamma hör det. För jag kan inte plugga matte. Men efter bruffe så slutade jag. Fixade naglarna och drog mig hem till myse, vi sov ett tag. Med hans nos klistrad mot min kind. Om ni inte fattar vem myse är så är det en av mina katter. Men iaf, sen åt jag mat och sen kom mitt hjärta. Vi gick till coop. Köte chips, dipp och självklart COLA! - Jag kan inte leva utan cola. Sen myste vi. Jag har saknat den bullen.

Fan vad jag är innerligt less på den här staden. Jag vill flytta NU. Kanske skulle ta och dra en funderare om att flytta till min fader? Eller iallfall rymma dit några veckor och bara chilla och inte göra ett skit! Flytta kanske inte är så smart. Eller kanske, men ändå inte.

Jag vill byta program. Men inte byta klass. Mindre bra. Jag vill ha en bättre utbidning. Jag vet inte vad jag vill gå.

Godnatt.

Jag har lite svårt för att kunna uttrycka mig. Om sånna saker jag tänker på. Jag har lite svårt att kunna tänka ut högt så att andra hör. Jag vet inte riktigt hur man ska göra. Eller hur man ska prata för att nån ska förstå riktigt precis vad man säger eller vad man menar med dom ord som rinner ut ur munnen på en. Hur gör man? Hur gör man för att folk ska förstå exakt vad man tycker och tänker om saker och ting. Vissa saker kan man ju bara säga. Rakt ut. Och folk förstår direkt. Men vissa sakert. Som dom mest inlindade tankarna som man vill ha hjälp med att förstå. Hur gör man då? Hur gör man för att nån ska förstå precis hur man menar. Precis exakt det man vill få sagt utan att det ska komma ut fel eller bli missförstått. Jag vill inte bli missförstådd. Inte att folk ska tro en massa kosntiga saker om mig som egentligen inte är sanna alls. Jag har gjort miljoner misstag i mitt liv. Men ingen av dom ska väll ändå spegla in i personen jag är just idag? Eller? Följer ens små misstag och snedsteg med en i hela livet? Isåfall har jag ingen lust att äventyra längre. Då sa jag bli en ensam individ som sitter inne på mitt rum och lyssnar på musik och bara finns. Utan att nån egentligen märker en. Men är alla människor som är utåt verkligen synliga? Ser vi alla. Märker vi egentligen alla människor som finns runt oss? Jag tror inte det. Man märker folk som syns. Man märker dom som hörs mest. Är jag en sån människa som man ser och hör? Ibland tror jag det. När jag ser hur folks blickar tittar på mig och det finns frågor i deras blickar. En undran om vad jag egentligen håller på med. Varför jag egentligen gör som jag gör. Pratar som jag pratar. Precis samma frågor som jag ställer när jag ser vissa typer av människor. Eller typer kan man väll inte kalla dom. Inte en sort heller. För det är ju som alla smarta människor alltid sagt. Alla är unika. Alla är speciella. Jag kan heller inte säga att alla är olika. För vissa människor är ju bara som andra. Gör som andra gör, pratar som andra pratar eller köper samma kläder som andra. Aldrig sig själv bara som alla andra.

Nu måste jag skriva en krönika om mod. Jag vet inte vad mod är. Sånt har jag inte. Jag är inte modig och jag vet inte vad mod är. "Lycka till" till mig själv och grattis på att allt ät komplicerat och blir mer och mer komplicerat dag för dag. Och allting blir konstigt om man inte tänker men allting blir bara konstigare om man tänker.

Hejdå. Med vänliga hälsningar isbjörnen.

Jag vet att du saknar det.
Jag hatar att du saknar det.
Jag vet att det där var bättre.
Jag vet. Jag bara vet..
Men jag pratar inte om det så fråga inte.
För jag bara hatar. Hatar på innsidan.
Och det är nog minst sagt det ni tror det är.
Så undra inte. Undra inte ens lite.
För att undra, ger en magsår.

I'm just a slave to my anger.



- Varför skriver jag ens blogg? Det är nog ändå ingen som läser det här!
Så hej mig själv. Sov gott Rebecca.

Jag är en bulle. Och när man  är en bulle. Så kan man inte göra nått annat än bulle. Man kan inte lära dig annat än bulle och inte röra sig på ett annats sätt än bulle. Det är inte alltid lätt att vara bulle. För vi bullar kanske inte alltid är så bra på bulligheter. Vi har oftast en bulle vän som jag har min bulle Camilla. Vi brukar bulla oss ihop. Men när två bullar slår ihop sina hjärnor går det iband kanske inte så bra. Men oftast blir det goda och fina slut på bulligheten. Varför vi just anser oss själva som bullar är för att ni inte ska förstå. Hur livet som bulle egentligen är. Ska man vara bulle så måste man vara bulle helt egenom. Från huvud till tår. Du förstår inte va? Det är för att du är anti-bulle.

Over and bulle på er alla.

Fan vad jag hatar den där tanken. Tanken letar efter svar som en lite mus letar efter mat. Men det finns inga svar. För jag vågar inte ta tag i svaren. Jag vill veta. Men samtidigt inte. Jag vill ha mina svar. Men jag vill egentligen inte veta vad som pågår. Jag vill inte veta. För innerst inne finns svaret i oss båda. Och det är att den där personen egentligen är mycket bättre än mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vars jag vill ta vägen. Jag vill komma bort en stund nu. Helt ensamen. Själv. Tänka. Inte tänka elaka tankar om andra. Utan tänka på mig själv. Vad jag egentligen håller på med. Vad jag egentligen vill göra nu eller sen. Eftersom ingen verkar förstå. Ingen jag försöker prata med förstår. Så nu skiter jag i det. Jag tänker inte prata mer. Jag orkar inte försöka någonting mera.

Jag skiter i det här nu.
Jag har ingen ork eller lust längre.

Min blogg är  värdelös och tråkig. Osammanhängande och mystisk.

Idag har vi då börjat våran tredje period i Medieproduktion. Nu är jag inne på Graf. Alltså, grafisk kommunikation. Vi ska göra en tidning (igen). Men nu ska tidningen handla om kurage (för den som inte vet vad det är. så betydet det mod.) Men vi har kommit fram med en del ideér. Endel bra. Endel helt enkelt i stilen med medlemmarna i gruppen. Pekar inte ut någon. Bara intressen och bakhjul. Jag ska tex. skriva en krönika. Det kändes som om att jag behövde det. Skriva nått halv-fritt och inte regelrätt. Men sen när jag satt och funderade. Så kom jag på. Att jag inte alls kan skriva. Inte alls. Men då rinde jag min mamma. Hon ska hjälpa mig. Min mamma är duktig. Min mamma är bra på sånnt. Inte så konstigt kanske. Sen ska jag till polisen på onsdag.
Och imorgon är nog den bästa dagen någonsin. Det är öppet hus på gymn. alla nior ska komma och titta på oss. HALLELUJAH. Vi ska ha på oss fula gröna tröjor och skämma ut oss. Ingen kommer väll ändå se oss. Puss på örnen.

Jag satt nyss och lyssnade på Ted Gärdestad - Himlen är oskylldigt blå. Och började då storlipa. Men sen började jag fundera på varför sitter jag här och grinar. Jo, det är ju den eviga B-O låten. Musiken i 9an. Konserterna. Den och Hold The Line. Jag saknar nian. Men inte lika mycket som jag saknar Fanny och Rebecca. Varje dag. Skola är inte skola utan er. Fanfanfan. Vi lovade att det inte skulle bli såhär. Hela vårat gäng lovade det. Men nu är det såhär iallafall. Ingen vet varför. Ingen vet nått.

"I wanna break every clock. So the hands of time could never move again."
Jag vill vrida tillbaka tiden. Till slutet på nian. Innan jag valde. Innan jag valde Media. Varför gjorde jag ens det? Varför tog jag inte estetiska? Eller ledarskap? Jag kom ju in. Men jag saknade Camilla och Signe. Jag behöver dom. Men jag tror jag ska byta. Till nått annat iallafall.

Jag vet inte, jag vill inte. Jag vill inget. Jag är förvirrad. Jag fattar inget. Och jag har mensvärk, hoppas dom här jävla p-pillrena tar bort lite av skiten iallafall. Vill kunna röra på mig. Jag blir stel som en pinne och till och med tårna värker. Ska ta en till panodil nu, sen ska jag dra mig mot mysmattis. Han som är min och inte nån annans (94as.)

Have a great night. Jag saknar örnäset. Jag saknar mina flickor och mina pojks. Allt har blivit så fel..

Fan va kul att kasta sönder nått. Eller att bara skrika. Ställa mig mitt bland 100tusentals människor och skrika det högasta jag kan. Så sjukt jävla less idag. På allt. På alla. 

Godnatt som fan. Nu ska jag slå sönder nått.

Sjung för mig.
Sjung det vackraste du kan.
Sjung ut allt du känner.
Förklara det med toner och lyrik.

Men om du inte vill se mig något mer.
Då får jag vara ledsen själv.
Då får jag fortsätta gå.
Där du lämnade mig kvar.

Stå där i vinterkylan.
Barfota i snön.
Känna den smälta under fotsulorna.
Och känna hur blodet i kroppen sakta fryser.

Kom.
Kom och värm mig.
Kom och värm mig med din sommarsång.
Om blommor.
Om grönt gräs och forsande vatten.

Jag vill höra din röst.
Jag vill smälta som snön under mina fötter.