Rebeccao;

Det handlar inte längre om bästa vänner.
Det handlar inte längre om att höra ihop.
Det handlar inte längre om att prata om allt.
Det handlar inte längre om oss.

Nu handlar det om att försöka hålla ihop.
Nu handlar det om att hålla kontakten.
Nu handlar det bara om att försöka.
Det handlar bara om att sakna.

Det kommer aldrig bli samma sak igen. Det kommer aldrig finnas sånna dära dagar fyllda med skratt. Inget bord i sal 4 med våra namn på. Det kommer aldrig vara vi igen. Och jag kommer alltid sakna oss. R+R+F <3

Jag kommer ihåg när vi var små. När vi sprang omkring på din gård och lekte. Jag kommer ihåg att jag var jätte rädd för din pappa. Jag kommer ihåg en gång när vi badade i en liten pool på din gård. Och din lillasyster inte fick vara med. Hon började gråta. Men vi brydde oss inte. För vi var små. Men du kanske inte kommer ihåg det? Eller har jag drömt det? Alla minnen från min barndom känns som en dröm. Vissa minnen är tydliga. Men vissa är suddiga och kantiga. Vissa minuter har fallit bort.
 
Jag vill vara liten igen. Jag vill springa omkring i Prästholm och leka med djuren. Jag vill gå på dagis och leka med dockor. Jag vill springa omkring hemma på gården och leka med det första bästa man ser. Eller leka med denförsta bästa människan man träffar. Oberoende av ålder - utseende - tankesätt. Allt som nuförtiden spelar aldelens för stor roll. Jag vill springa omkring på torpet och leka. Eller springa ner och meta. Eller sova hos mormor och morfar.

Jag kommer ihåg dom jag gick ettan till trean med. Flickorna från Östra. Dom tre jag absolut inte har någon kontakt med alls. Inte en vinkning inte en nickning. Ingenting. Vi tappade varandra. Från bästa-bästa vänner till ingenting. Och ibland önskar jag att vi skulle ha hållt kontakten. Att ni skulle vara kvar. Och jag hade nån att dela små barndomsminnen med.

Men det är samma sak med er nu. Vi är olika. Olika intressen. Olika stilar. Olika människor. Olika på alla sätt som går. Allt är annorlunda. Aldelens för annorlunda.

Jag saknar att vara liten. När olik och onormal var ord som inte existerade. Jag vill inte tappa. Jag vill inte förlora. Jag vill vara kvar. Jag vill inte förändra. Jag vill bara vara kvar. Bara leva i nuet.

Jag vill inte glömma.

Jag skulle verkligen ge allt i hela världen för att vara dom. Dom där perfekta människorna. Som ser så jävla bra ut att man bara vill döda dom och krypa in i deras skin. Jag vill vara dom. Jag vill vara dom där människorna du uppskattar. Dom där människorna du ser. Jag vill vara en sån du kan se och märka. Jag vill att du ska se mig. Jag vill fortfarande kunna prata med dig. Jag vill ha dig kvar. JAG VILL VARA DIN VÄN IGEN. Men jag tror inte ens du saknar mig. Jag tror inte ens du vill titta på mig längre. Jag tror du skämms över att känna mig. Jag tror ni båda gör det. Jag tror ni båda låtsas. Jag tror att ni alltid bara låtsas.

FAN. Jag vet inte..

Fortsätt blogga?
Blogg om vad? Jag vet inte om jag har fantasin kvar för att klara av att blogga. IIngenting spännande händer i mitt liv. Och personligen tycker inte jag att en dags-uppdaterad blogg om vad jag gör på skolan eller hemma är så värst intressant. Inte varje dag iallafall. Och speciellt inte om det jag gör på dagarna. Inte i varje inlägg iallafall.

Idag är det iallafall fredag. Och nu å gymnaiset har jag lärt mig att hata fredagar. Eftersom vi börar 8,15 och slutar 5 och har medieproduktion helahelahela dagen. Och just nu håller min grupp på att göra ett radioprogram. Next Generation heter det. Och handlar om åldrande. Jag, Sara Nyberg och John Lindström sitter som prograamledare och resten är reportrar. Inte för stt nått hitils har blivit bra. Men vi får se hur det slutar. Idag har vi iallafall försökt knåpa ihop ett manus. Som kanske inte blev bra.. Eller okej, det blev egentligen inte bra alls. Och sen har vi kanske inte en så pass etusiastisk grupp som jag önskade att vi hade. Killarna gör inte så pass mycke. Men det brukar brukar bli nått iallafall.

Nu sitter vi i datasalen på lunchen och ka springa iväg på redaktionsmöte nu. Ikväll ska vi ha tjejkväll. Blir nog great!

Vi var på bryggis, det var trång varmt och jävligt. Men vi hade kul och kvällens skratt ekar fortfarande mellan trumhinnorna. Jag älskar mina flickor, och allting känns bra.

Kvällen började med att jag och Josse kom till Camilla vi gick och hämtade mat från exotic och satt och väntade på att Signe och Ante skulle komma. Sen satt vi ovh chillade. Sen gick vi in mot stan och mötte Wille och co. Och sen Sabina och massa. Vi drog oss mot bryggis och gick in. Därinne mötte vi hundra välkända annsikten. Sen vid 12 gick vi hem. Nu ska jag Signe och Camilla dra oss mot sängen :)

GODNATT.

Jävla ångest gymnasium.
Jag tror inte jag har valt rätt linje eller nått. Jag tror inte jag vill bli fotograf, jounarlist, radiomänniska eller grafsak. Idag var syon in och pratade om våra individuella val och valbara kurser och annat babbel jag inte fattade ett smack av. Ja, om du väljer det här får du det där men missar det där och tar vara på det. Jag satt där som klassens största frågetecken och fattade inte ett skit. Och resten av klassen såg ut att veta exakt vad dom ville bli och ska välja. Grattis till er, ni har verkligen tagit ett stort kliv i livet. Ja, så nu är det väll några veckor kvar tills vi ska göra våra små val om kurser inriktingar och massa annat tjaffs.  Vad fam ska jag välja för inriktigt? Ljud låter kul, foto var ganska tråkigt, graf är inte min grej och texten kan redan nu räkna ut mig. Jag skriver artiklar som en hamster med skrivkramp. Allt låter som en lite snuttig berättelse ingen bryr sig om. Och imorn är sista dagen med text iallafall, sånna dära ångestladdade dagar när jag egentligen bara vill springa iväg och sätta mig under ett bord och gråta. Jag hatar att ha press på mig. Och nu har jag så jävla mycket press och stress.
Vad fan vill JAG bli när jag blir stor?

Hoppa av - osäkerhet.
Stanna kvar - osäkerhet.

Jag saknar mattias jätte mycket :(

Jag är så jävla less på ditt skitsnack
på din otroliga dryghet
och ditt sätt att totalt ignorera min existens.

Jag är så jävla trött på att låtsas bry mig.
På att verkligen försöka vara uppåt för att nån ska se mig.

Jag är så trött på falsket.
På era tomma löften och aldelens genomskinliga leenden.

Jag är så trött på att bli bortlömd
men sedan ta skulden för allt.

Jag säger inte att jag är felfri.
Allt som blivit fel, kanske var mina fel som blivit stora.

Jag vet inte.
Dom orden är alltid enklast.

Jag vet inte..